Slut
Förstår inte vad det är. Jag tycker att jag sover hur mycket som helst, men ändå är jag jättetrött på mornarna och ibland även under dagen. Kan man bli trött av att sova för mycke?!
Okej, det kanske är dags att berätta det här nu... Kände att jag ville inte skriva nått om det här förrän jag/vi berättat för de närmaste. Nu är det gjort, vilket var det värsta egentligen. Så jävla nervös, som när jag skulle berätta för mamma, har jag inte varit på länge. Usch!
I söndagskväll, när vi hade kommit hem från Övik, berättade Erik för mig att han vill prova på att bara vara kompisar. Jag, som inte alls hade väntat att det skulle komma från honom, blev nog lite chockad. Visste inte vad jag skulle säga. Grät och skakade. Sen efter att jag på nått sätt tagit mig samman kunde vi prata lite mer normalt. Jag berättade att jag hade gått med samma tankar ett tag, men visste liksom inte vad jag skulle göra. Antar att jag var för feg för att göra något åt det. Vi bestämde oss iaf för att det var bäst det som hänt och att tillslut kommer vi att vänja oss vid det här. Kvällen blev rätt konstig sen. Vi grät och skrattade om vartannat. Så jäkla weird!
Den största anledningen, eller den enda egentligen, till att vi bestämmer oss för att bryta är att vi är så olika. Olika behöver iofs inte alltid vara dåligt, men vi vill så olika saker. Jag behöver något som han inte kan ge mig och tvärtom och då funkar det liksom inte i längden. Vi kommer definitivt att fortsätta vara bästa kompisar. Något annat finns inte. Vi bor ju fortfarande ihop och kommer att göra det tills jag flyttar till mitt den första oktober.
Låg på sängen och funderade lite igår kväll. Grejen är den att det känns bra mest hela tiden, men ibland slås man av tanken att det har ju faktiskt gått 4½ år... Det är ju en hel era. Vem skulle jag vara utan Erik? Svårt att tänka att nu är det bara Lisa och inte Erik och Lisa. Sen tycker jag att det är ohyggligt jobbigt att så många andra drabbas av det här. Men, som mamma sa, vi kan ju inte vara tillsammans för någon annans skull.
Jag har nog inte riktigt kommit på vad jag känner om allt det här än. Allt har gått så fort. Just nu känns det ändå bra, men jag vet att det kommer att bli jobbigt framöver. Men det får future-Lisa och Erik ta hand om, som vi brukar säga.
Ja, då var det här out in the open. Om det är någon som undrar något är det bara att fråga på.
Okej, det kanske är dags att berätta det här nu... Kände att jag ville inte skriva nått om det här förrän jag/vi berättat för de närmaste. Nu är det gjort, vilket var det värsta egentligen. Så jävla nervös, som när jag skulle berätta för mamma, har jag inte varit på länge. Usch!
I söndagskväll, när vi hade kommit hem från Övik, berättade Erik för mig att han vill prova på att bara vara kompisar. Jag, som inte alls hade väntat att det skulle komma från honom, blev nog lite chockad. Visste inte vad jag skulle säga. Grät och skakade. Sen efter att jag på nått sätt tagit mig samman kunde vi prata lite mer normalt. Jag berättade att jag hade gått med samma tankar ett tag, men visste liksom inte vad jag skulle göra. Antar att jag var för feg för att göra något åt det. Vi bestämde oss iaf för att det var bäst det som hänt och att tillslut kommer vi att vänja oss vid det här. Kvällen blev rätt konstig sen. Vi grät och skrattade om vartannat. Så jäkla weird!
Den största anledningen, eller den enda egentligen, till att vi bestämmer oss för att bryta är att vi är så olika. Olika behöver iofs inte alltid vara dåligt, men vi vill så olika saker. Jag behöver något som han inte kan ge mig och tvärtom och då funkar det liksom inte i längden. Vi kommer definitivt att fortsätta vara bästa kompisar. Något annat finns inte. Vi bor ju fortfarande ihop och kommer att göra det tills jag flyttar till mitt den första oktober.
Låg på sängen och funderade lite igår kväll. Grejen är den att det känns bra mest hela tiden, men ibland slås man av tanken att det har ju faktiskt gått 4½ år... Det är ju en hel era. Vem skulle jag vara utan Erik? Svårt att tänka att nu är det bara Lisa och inte Erik och Lisa. Sen tycker jag att det är ohyggligt jobbigt att så många andra drabbas av det här. Men, som mamma sa, vi kan ju inte vara tillsammans för någon annans skull.
Jag har nog inte riktigt kommit på vad jag känner om allt det här än. Allt har gått så fort. Just nu känns det ändå bra, men jag vet att det kommer att bli jobbigt framöver. Men det får future-Lisa och Erik ta hand om, som vi brukar säga.
Ja, då var det här out in the open. Om det är någon som undrar något är det bara att fråga på.
Kommentarer
Trackback
